Efter att vi hade skickat ut vårt Öppna brev/Deklaration och under Ta Rast-kampanjen tyckte jag mig märka en bättre stämning bland oss sjuksköterskor och undersköterskor. Jag tyckte mig märka att orden var inte lika hårda och attityden inte lika taggig när vi skulle samordna oss mellan avdelningarna. Ni vet ju annars hur det brukar vara; vi tävlar om vem som har det värst och tyngst, vi tävlar om vem som har den största anledningen och rätten till att kunna flytta på sina patienter alternativt inte ta överbeläggningar. Vi fräser och spottar åt varandra i telefonen. IVA tycker att vi ska springa marsch på en gång när de har en patient som ska upp på avdelningen. Akuten vill absolut inte höra att nu är det proppat och mer därtill och det finns inte en säng kvar att upplåta, en mindre en skrubb att lägga patienten i, och ännu mindre personal att ta hand om den aldrig sinande strömmen av patienter.
Vi ska komma ihåg också att med varje patient följer ett gäng anhörig, de vill också bli bemötta och omhändertagna (ja faktiskt!). Så är du på avdelning och har 8-10 patienter så har du på det ytterligare 8-20 stycken anhöriga. Anhöriga vill ha svar på sina frågor NU. Med lite otur har du alltså grinig personal som ringer från andra enheter som vill att du ska ta deras pat NU, sen har du anhöriga som vill ha samtal NU, sen har du en eller flera läkare som vill ha din uppmärksamhet NU, sen har du alla andra på huset som t e x röntgen och klin fys mm mm som vill att du ska skicka pat för undersökning NU, för de har inte tid sen. Och mitt i denna villervalla ska du göra alla dina andra tusen sysslor som går ut på att behandla och vårda patienten. Dom är ju oftast på sjukhus av en anledning liksom. Och när det här så, då blir vi griniga.
Beror det på att vi är dåliga människor som inte kan hantera lite stress? Beror det på att vi har för dålig kunskap om hur våra kolleger på andra enheter har det? Eller beror det på att vi i vårt högmod tror vi vet bäst och att vi därför har rätt att tala med andra som om de vore mindre vetande? Eller har vi bara brist på vett och etikett? Och brist på empati? Och ödmjuk vet vi inte vad det är för något?
Nej serni, jag tror, och detta har jag inget vetenskapligt belägg för, men jag tror att det är ett symtom på dålig arbetsmiljö och ledning. Vi blir frustrerade. Och vi har ingenstans att ta vägen med denna frustration, inga kanaler att skjuta iväg det i. Vi är dessutom bakbundna och har zero makt över situationen. Där och då kan vi inte göra ett skit rent ut sagt för att förändra situationen till det bättre.
Jag tror det är så. Och jag ber om ursäkt i förhand och i efterskott till alla er som någongång fått mig i luren och jag har varit oförskämd, spottat och fräst och trott att jag är nån. I'm so sorry. Nästa gång det händer, säg bara så här "jag vet, det är för jävligt och jag vet hur du har det". Låt oss fatta varandra, i samförstånd. För jag vet att vi kan.
Så bra skrivet Jeanette, jag tror du har helt rätt! När jag får en fräsare i luren brukar jag försöka mjuka upp rösten snarare än att fräsa tillbaka. Visa att jag förstår att det är pga siatuationen är som den är som denna person är kort i tonen. Det brukar faktiskt mildra det hela..:o)
SvaraRadera