Nu har det varit lite tyst här igen, men tro icke för en sekund att vi ligger på latsidan. Just nu förbereder vi oss för en hektiskt sommar på vårt sjukhus. Både jag och Helena är placerade på akuten och jag gör min sista inskolning på medicinsidan som bäst. Jag träffar nästan dagligen personer, både i samhället och på jobbet, som vill diskutera Ta Rast-kampanjen. Min känsla är att sakta men säkert börjar vi tänka mer på hur vi jobbar och hur mycket vi jobbar och räddar verksamheten.."det osynliga" jobbet, och även obetalda.
Vårdförbundet har nyligt skickat ut en enkät via interna mailen. Syftet är att försöka få någon slags överblick över hur Ta Rast kampanjen slagit ut. Tyvärr glömde man skriva i ett par jätteviktiga frågor. De om hur kvalitén på rasten är. T ex hur personalrummet är placerat; om det ligger mitt i avdelningen eller om det finns möjlighet att äta utanför avdelningen. Det är en jäkla skillnad! Med risk för att vara tjatig men det är inte rast att äta bland övervakningsmonitorer och ringsignaler och dela utrymmet med patientköket! Jag vet minst två avdelningar som har det så. Visst, man har all rätt att lämna avdelningen, men säg då ett ställe dit man kan gå och värma upp sin matlåda?? Vi har inte råd med våra löner att äta i cafét varje dag, dessutom hinner man inte det på 30 minuter.
I alla fall. Just nu läser jag Åsa Mobergs bok "Hon var ingen Florence Nightingale, Människan bakom myten" och jag tar mig friheten att skriva av en text som är precis i början utav boken:
"Skulle inte kvinnor ha bättre hälsa om de levde mer aktiva liv? Finns det ingen möjlig medelväg mellan kvinnor som är sjuka av för mycket arbete och de som är sjuka av för litet? Är det Ödets mening att var och en av oss ska drabbas av antingen det ena eller det andra?"
Florence Nightingale, 1871
