Hittade det här på vårt intranät:
"Testperiod på ”nursing-verktyg” från Elsevier
Vi har nu möjlighet att testa ”nursing-verktyget” Mosby´s Nursing Consult
- klinisk information för sjuksköterskor med länkar direkt till tidskriftsartiklar i full-text och tillgång till monografier inom evidensbaserad omvårdnad och medicinska uppslagsverk. Här kan du snabbt hitta svar på kliniska frågor, information om patientutbildning och hålla dig uppdaterad och få de senaste nyheterna om forskning och kliniska fynd. "
http://www.nursingconsult.com/das/journallist/view/229602742-2
ÄNTLIGEN något för oss sjuksköterskor! Det tackar vi för.
onsdag 8 december 2010
Dagens tips..
Den här personen skulle jag gärna vilja tillbringa en dag eller två med:
https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/tidningen/2010/Nr-12-2010-12/Jag-ar-en-brobyggare/
En annan jag också gärna skulle vilja föra ett samtal med är Åsa Moberg. Om jag kunde skulle jag skicka den här boken i julklapp till alla ledare/chefer/politiker/vårdutvecklare. Läs den!:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175667134
https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/tidningen/2010/Nr-12-2010-12/Jag-ar-en-brobyggare/
En annan jag också gärna skulle vilja föra ett samtal med är Åsa Moberg. Om jag kunde skulle jag skicka den här boken i julklapp till alla ledare/chefer/politiker/vårdutvecklare. Läs den!:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175667134
Symtom, utredning, diagnos, behandling
Efter att vi hade skickat ut vårt Öppna brev/Deklaration och under Ta Rast-kampanjen tyckte jag mig märka en bättre stämning bland oss sjuksköterskor och undersköterskor. Jag tyckte mig märka att orden var inte lika hårda och attityden inte lika taggig när vi skulle samordna oss mellan avdelningarna. Ni vet ju annars hur det brukar vara; vi tävlar om vem som har det värst och tyngst, vi tävlar om vem som har den största anledningen och rätten till att kunna flytta på sina patienter alternativt inte ta överbeläggningar. Vi fräser och spottar åt varandra i telefonen. IVA tycker att vi ska springa marsch på en gång när de har en patient som ska upp på avdelningen. Akuten vill absolut inte höra att nu är det proppat och mer därtill och det finns inte en säng kvar att upplåta, en mindre en skrubb att lägga patienten i, och ännu mindre personal att ta hand om den aldrig sinande strömmen av patienter.
Vi ska komma ihåg också att med varje patient följer ett gäng anhörig, de vill också bli bemötta och omhändertagna (ja faktiskt!). Så är du på avdelning och har 8-10 patienter så har du på det ytterligare 8-20 stycken anhöriga. Anhöriga vill ha svar på sina frågor NU. Med lite otur har du alltså grinig personal som ringer från andra enheter som vill att du ska ta deras pat NU, sen har du anhöriga som vill ha samtal NU, sen har du en eller flera läkare som vill ha din uppmärksamhet NU, sen har du alla andra på huset som t e x röntgen och klin fys mm mm som vill att du ska skicka pat för undersökning NU, för de har inte tid sen. Och mitt i denna villervalla ska du göra alla dina andra tusen sysslor som går ut på att behandla och vårda patienten. Dom är ju oftast på sjukhus av en anledning liksom. Och när det här så, då blir vi griniga.
Beror det på att vi är dåliga människor som inte kan hantera lite stress? Beror det på att vi har för dålig kunskap om hur våra kolleger på andra enheter har det? Eller beror det på att vi i vårt högmod tror vi vet bäst och att vi därför har rätt att tala med andra som om de vore mindre vetande? Eller har vi bara brist på vett och etikett? Och brist på empati? Och ödmjuk vet vi inte vad det är för något?
Nej serni, jag tror, och detta har jag inget vetenskapligt belägg för, men jag tror att det är ett symtom på dålig arbetsmiljö och ledning. Vi blir frustrerade. Och vi har ingenstans att ta vägen med denna frustration, inga kanaler att skjuta iväg det i. Vi är dessutom bakbundna och har zero makt över situationen. Där och då kan vi inte göra ett skit rent ut sagt för att förändra situationen till det bättre.
Jag tror det är så. Och jag ber om ursäkt i förhand och i efterskott till alla er som någongång fått mig i luren och jag har varit oförskämd, spottat och fräst och trott att jag är nån. I'm so sorry. Nästa gång det händer, säg bara så här "jag vet, det är för jävligt och jag vet hur du har det". Låt oss fatta varandra, i samförstånd. För jag vet att vi kan.
Vi ska komma ihåg också att med varje patient följer ett gäng anhörig, de vill också bli bemötta och omhändertagna (ja faktiskt!). Så är du på avdelning och har 8-10 patienter så har du på det ytterligare 8-20 stycken anhöriga. Anhöriga vill ha svar på sina frågor NU. Med lite otur har du alltså grinig personal som ringer från andra enheter som vill att du ska ta deras pat NU, sen har du anhöriga som vill ha samtal NU, sen har du en eller flera läkare som vill ha din uppmärksamhet NU, sen har du alla andra på huset som t e x röntgen och klin fys mm mm som vill att du ska skicka pat för undersökning NU, för de har inte tid sen. Och mitt i denna villervalla ska du göra alla dina andra tusen sysslor som går ut på att behandla och vårda patienten. Dom är ju oftast på sjukhus av en anledning liksom. Och när det här så, då blir vi griniga.
Beror det på att vi är dåliga människor som inte kan hantera lite stress? Beror det på att vi har för dålig kunskap om hur våra kolleger på andra enheter har det? Eller beror det på att vi i vårt högmod tror vi vet bäst och att vi därför har rätt att tala med andra som om de vore mindre vetande? Eller har vi bara brist på vett och etikett? Och brist på empati? Och ödmjuk vet vi inte vad det är för något?
Nej serni, jag tror, och detta har jag inget vetenskapligt belägg för, men jag tror att det är ett symtom på dålig arbetsmiljö och ledning. Vi blir frustrerade. Och vi har ingenstans att ta vägen med denna frustration, inga kanaler att skjuta iväg det i. Vi är dessutom bakbundna och har zero makt över situationen. Där och då kan vi inte göra ett skit rent ut sagt för att förändra situationen till det bättre.
Jag tror det är så. Och jag ber om ursäkt i förhand och i efterskott till alla er som någongång fått mig i luren och jag har varit oförskämd, spottat och fräst och trott att jag är nån. I'm so sorry. Nästa gång det händer, säg bara så här "jag vet, det är för jävligt och jag vet hur du har det". Låt oss fatta varandra, i samförstånd. För jag vet att vi kan.
torsdag 2 december 2010
Re-re-relaXTRA
Jag jobbade på avd 14 extra (där de omtalade satellitpatienterna är placerade) en kväll och hade för en gångs skull lite lugnt. Så jag passade på att prova ortopedavdelningens massagestol. "Min" uska Marina instruerade. Och så hade vi lite kul. Och tog lite bilder:
ÅÅÅhhhh, nice..skönt för axlarna och ryggen o stjärten o låren:
Jamen, kan man sätta lite mer fart o vibration på den här grejen då?? Joooodddddåååååå:
Det där på slutet gjorde lite ont. Som synes.
Här ser ni då mig väl tillrättalagd och med fjärrkontrollen redo:
ÅÅÅhhhh, nice..skönt för axlarna och ryggen o stjärten o låren:
Jamen, kan man sätta lite mer fart o vibration på den här grejen då?? Joooodddddåååååå:
Det där på slutet gjorde lite ont. Som synes.
fredag 19 november 2010
Nya inställningar
Nu är inställningarna ändrade här på bloggen så det går att lämna kommentarer utan en massa krångel med profiler och sånt...
Hoppas alla får en bra helg f ö. Jag ska jobba lördag och hoppas att belastningen blir hyffsat dräglig. Man har ju inte så höga krav nuförtiden.
Hoppas alla får en bra helg f ö. Jag ska jobba lördag och hoppas att belastningen blir hyffsat dräglig. Man har ju inte så höga krav nuförtiden.
tisdag 16 november 2010
Dagen citat...
”Det måste finnas kvinnor, modiga och behjärtade nog att våga stå för en mening även om den inte är populär, men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid”.
Elisabeth Tamm, liberal riksdagsledamot (1880-1958)
Jag klippte och klistrade citatet från liberala kvinnors facebook-sida:
http://www.facebook.com/group.php?gid=6639937469
Elisabeth Tamm, liberal riksdagsledamot (1880-1958)
Jag klippte och klistrade citatet från liberala kvinnors facebook-sida:
http://www.facebook.com/group.php?gid=6639937469
måndag 15 november 2010
Ny landstingsdirektör
Den här veckan ska jag på möte igen med Förtroenderådet. Sist var vi i Sollefteå, nu är det Örnsköldsvik som gäller. Faktiskt riktigt intressant att se våra sjukhus i länet. På agendan denna gång står bl a att vi ska få bli presenterade för vår nya landstingsdirektör, Anders L Johansson. Anders kommer närmast från finansdepartementet där han generaldirektör. Vad jag har förstått har han i övrigt en imponerande CV. Jag har låtit bli att forska mer i det. Tycker att han ska få en chans att visa sitt engagemang och sina ambitioner utan mina förutfattade meningar, goda som dåliga. Jag har dock stora förhoppningar om att det ska ske vissa förändringar till det bättre. Både med ny landstingsdirektör och ny landstingsledning. En sak är säker; det blir ingen dans på rosor för någon. Men, vem sa att det skulle vara enkelt? Utmaningar är väl något av det bästa som finns!
Jag tog f ö chansen att luncha med landstingets chef för Forskning och Utveckling en dag häromveckan. Han heter Jonas Appelberg och har många strängar på sin lyra. Det finns ambitioner inom den enheten också, massor! Men tyvärr som med allt annat så står de lite och trampar vatten i väntan på order att gå ut mer offensivt vad gäller Lean-konceptet och mycket mycket annat. Vi bollade lite idéer mellan varandra och eventuellt med lite ny ledning nu som sagt så kommer en del förhoppningsvis att förverkligas. Det finns så mycket vi sjuksköterskor skulle kunna bidra med om vi bara fick lite stöttning och tid. Resurser och tid är nyckelorden. Eller? Har jag rätt?
Hörni kära läsare, jag tjatar vidare om att jag jättegärna tar emot kommentarer, tyckande, idéer, frågor...VAD SOM HELST! En rolig historia om inte annat??? Ge mig något att ta vidare med mig till Förtroenderådet (kan dra en historia i värsta fall). Vad vill ni att jag ska säga, göra?
Jepp, jag är en pain in the ass, helt självvalt dessutom (nästan iaf). Jag har inte blivit vald demokratiskt av er kollegor att föra allas talan, jag vet...Vill ni att jag ska fortsätta? Eller ska jag lägga ner verksamheten? Kanske tycker ni att jag är lite kockobäng i huvudet som håller på? Är det nödvändigt? Vad vill ni göra, hur vill ni göra? Ring mig, maila mig, skriv här, sök upp mig på jobbet..what ever. Jag är glad för allt, och det är helt ok att vara kritisk också!
Jag är naturligtvis glad över att få höra ifrån er som jobbar andra sjukhus och landsting också. Att nätverka är jätteviktigt. Jag är nyfiken på hur ni har det och vad som händer ute i landet. Kanske någon har genomfört förbättringsarbeten som ni vill dela med er av, så slipper vi uppfinna hjulet om igen. Eller kanske en rolig historia:)
//Jeanette
Jag tog f ö chansen att luncha med landstingets chef för Forskning och Utveckling en dag häromveckan. Han heter Jonas Appelberg och har många strängar på sin lyra. Det finns ambitioner inom den enheten också, massor! Men tyvärr som med allt annat så står de lite och trampar vatten i väntan på order att gå ut mer offensivt vad gäller Lean-konceptet och mycket mycket annat. Vi bollade lite idéer mellan varandra och eventuellt med lite ny ledning nu som sagt så kommer en del förhoppningsvis att förverkligas. Det finns så mycket vi sjuksköterskor skulle kunna bidra med om vi bara fick lite stöttning och tid. Resurser och tid är nyckelorden. Eller? Har jag rätt?
Hörni kära läsare, jag tjatar vidare om att jag jättegärna tar emot kommentarer, tyckande, idéer, frågor...VAD SOM HELST! En rolig historia om inte annat??? Ge mig något att ta vidare med mig till Förtroenderådet (kan dra en historia i värsta fall). Vad vill ni att jag ska säga, göra?
Jepp, jag är en pain in the ass, helt självvalt dessutom (nästan iaf). Jag har inte blivit vald demokratiskt av er kollegor att föra allas talan, jag vet...Vill ni att jag ska fortsätta? Eller ska jag lägga ner verksamheten? Kanske tycker ni att jag är lite kockobäng i huvudet som håller på? Är det nödvändigt? Vad vill ni göra, hur vill ni göra? Ring mig, maila mig, skriv här, sök upp mig på jobbet..what ever. Jag är glad för allt, och det är helt ok att vara kritisk också!
Jag är naturligtvis glad över att få höra ifrån er som jobbar andra sjukhus och landsting också. Att nätverka är jätteviktigt. Jag är nyfiken på hur ni har det och vad som händer ute i landet. Kanske någon har genomfört förbättringsarbeten som ni vill dela med er av, så slipper vi uppfinna hjulet om igen. Eller kanske en rolig historia:)
//Jeanette
måndag 25 oktober 2010
Uppfinningsrikedom
På tal om Lean så fick jag den här white board tavlan visad för mig på Ortopedavd 14, Sundsvalls Sjukhus. Det är lite dålig kvalitutta på bilden, ursäktar mig med att jag var på väg ur mitt sista nattpass. Iallafall så gör de som så att den som anser att något behöver föbättras skriver upp det på tavlan (efter diskussion på APT), en ansvarig för projektet utses och det noteras, sen bestämmer man en deadline som också noteras på tavlan.
Just på den här avdelning pågick arbete med att förbättra rondarbetet, rutiner kring odlingar mm.
Så enkelt kan det vara, varför krångla till saker?
 |
söndag 24 oktober 2010
Utvecklas eller avvecklas?
Hörni, jag är lite nyfiken. Jag är lite nyfiken på vad som snurrar i mina medkollegers huvuden. Alltså vad gäller vårt yrke och anställning och arbetsgivare och sånt. Jag undrar om det bara är jag som kollar in Vårdförbundet nya dänga "Fullt ut"? Har ni hängt med i den diskussionen, vet ni vad det handlar om, tycker ni att det är bra eller dåligt? Sen undrar jag om det är någon annan som kollat in vilket utvecklings- och förbättringsarbete som sker inom våra Landsting? Därför la jag också upp frågan på facebook om hur många som hört talas om Lean Healthcare? Vad är det?
Idén bygger på följande tanke:
"Lean är en värdegrund och ett förhållningssätt som bygger på att man gör det patienten behöver vid rätt tidpunkt. Idag kan det vara svårt att planera runt en patient inom hälso- och sjukvården att en avsevärd del av medarbetarnas tid spills på väntan, störningar eller aktiviteter som inte skapar värde för patienten."
Så, då undrar jag vidare; på de landsting där lean healthcare-konceptet används, har ni varit inblandade i något projekt eller annat typ av arbete som går ut på att förbättra/utveckla enl lean? Har er enhetschef eller annan berättat för er vad lean healthcare går ut på?
Jag kan nämligen bli lite brydd då ett koncept införs men det stannar någonstans ovanför avdelningarna och mottagningarna, där det stora arbetet egentligen borde vara aktivt...Vad görs, och var och hur?
Sen finns mer. "Bra mottagning" är ett annat förbättringsarbete. Hur många vet vad det är? Sen den stora frågan, hur många bryr sig? Är det något ni, mina medkolleger, är intresserade av att få veta mer om? Om inte, varför? Och om det finns intresse, vad kan vi göra för att få ta del av utvecklings- och förbättringsarbetet? Är inte vi en utav de viktigaste framgångsfaktorerna? Är det överhuvudtaget möjligt att förbättra och utveckla en avdelning elelr mottagning utan vår medverkan och delaktighet? Det är väl ändå vi som sitter på kunskaperna och erfarenheterna?
Vi är akademiker, det är vårt yrke och vår arbetsmiljö vi pratar om. Används vi fullt ut? Borde vi få mer plats, borde vår kompetens och erfarenhet efterfrågas oftare och i högre grad? Borde vi ta mer plats? Vill vi ta mer plats och användas fullt ut? Eller är vi nöjda med att jobba från löning till löning?
Jag bara undrar....
Här finns mer att läsa:
http://lvn.se/delplatser/Forskning--utveckling/Verksamhetsutveckling/
http://www.leansjukvard.se/
http://www.idebanken.nu/
Idén bygger på följande tanke:
"Lean är en värdegrund och ett förhållningssätt som bygger på att man gör det patienten behöver vid rätt tidpunkt. Idag kan det vara svårt att planera runt en patient inom hälso- och sjukvården att en avsevärd del av medarbetarnas tid spills på väntan, störningar eller aktiviteter som inte skapar värde för patienten."
Så, då undrar jag vidare; på de landsting där lean healthcare-konceptet används, har ni varit inblandade i något projekt eller annat typ av arbete som går ut på att förbättra/utveckla enl lean? Har er enhetschef eller annan berättat för er vad lean healthcare går ut på?
Jag kan nämligen bli lite brydd då ett koncept införs men det stannar någonstans ovanför avdelningarna och mottagningarna, där det stora arbetet egentligen borde vara aktivt...Vad görs, och var och hur?
Sen finns mer. "Bra mottagning" är ett annat förbättringsarbete. Hur många vet vad det är? Sen den stora frågan, hur många bryr sig? Är det något ni, mina medkolleger, är intresserade av att få veta mer om? Om inte, varför? Och om det finns intresse, vad kan vi göra för att få ta del av utvecklings- och förbättringsarbetet? Är inte vi en utav de viktigaste framgångsfaktorerna? Är det överhuvudtaget möjligt att förbättra och utveckla en avdelning elelr mottagning utan vår medverkan och delaktighet? Det är väl ändå vi som sitter på kunskaperna och erfarenheterna?
Vi är akademiker, det är vårt yrke och vår arbetsmiljö vi pratar om. Används vi fullt ut? Borde vi få mer plats, borde vår kompetens och erfarenhet efterfrågas oftare och i högre grad? Borde vi ta mer plats? Vill vi ta mer plats och användas fullt ut? Eller är vi nöjda med att jobba från löning till löning?
Jag bara undrar....
Här finns mer att läsa:
http://lvn.se/delplatser/Forskning--utveckling/Verksamhetsutveckling/
http://www.leansjukvard.se/
http://www.idebanken.nu/
torsdag 30 september 2010
Jävla kärring!
Imorse när jag var klar med min nattrapport o begav mig iväg mot omklädningsrummet 2 mil på andra sidan sjukhuset (typ) mötte jag en kollega. Kollegan sa så här till mig: "Jag är arg varje dag jag går till jobbet". Så är det. Men, så verkar Sigbjörn vara en arg gosse också. Så då är det väl jämställt på den fronten iaf....
Jag fick f ö 550 kr i löneförhöjning. ...Det är ungefär vad en matkasse i mitt hushåll kostar, för 3 dgr. Tack landstinget!
Jag fick f ö 550 kr i löneförhöjning. ...Det är ungefär vad en matkasse i mitt hushåll kostar, för 3 dgr. Tack landstinget!
måndag 27 september 2010
Nya tag?
Snacka om bloggtorka! En hel sommar har passerat och jag har då inte hängt med! Kan bero på att det bara blev 2 veckors semester. Alldeles för lite.
Rekryteringscentrum lånade ut mig till akuten hela sommaren. Så det är där jag har hängt. Och alla har väl läst tidningarna i sommar, sett artiklarna? Det har inte varit en lätt sommar. Och det har definitivt inte varit "den bästa" av några somrar alls som ST basunerade ut lagom tills första omgången semesterfirare klev in på sin arbetsplats igen, d v s när halva sommaren gått. Fint att göra utvärdering då! De som uttalade sig i artikeln, jobbar vi på samma ställe, i samma hus??? Kan inte vara möjligt. Det borde vara förbjudet att uttalas sig om hur läget är om man inte är med i den direkta verksamheten, om man inte varit med "på golvet". Bara då kan man veta.
Jag sitter ju med i Förtroenderådet nu. Vi har hittills haft två möten. Jag har läst (0m) revisionsrapporten och en SWOT analys. Båda är högst intressanta, men inget om det som skrivs är någon nyhet. Men nu finns det ju på papper iaf. Det är ju bra. I princip så står det väl att det inte är mycket som fungerar inom Västernorrland Läns Landsting. För att sammanfatta. Det finns mycket att jobba med m a o.
Jag har fört fram mina åsikter ang omställningsarbetet till politiken och till ledningen nu. Iallafall en liten del av mina åsikter. Bl a hur vi blivit överkörda totalt, ingen delaktighet i någonting. Ingen hänsyn tas till kompetens. Som sjuksköterska ska du tåla att bli flyttad på som en schackpjäs. Att vi också är specialiserade och har ofta valt arbetsställe/avdelning efter intresse tas ingen hänsyn till. Så nu är det rena rama kaoset på avdelningarna. Få är där de ska vara, där de är som bäst. Kompetensen kastades ut genom fönstren. 4 veckors inskolning är inte jämförbart med 10 års erfarenhet! Sen ska vi ju jobba varannan helg också. Och när det är överfullt på sjukhuset så förväntas vi gå in och jobba extra. Trots att schemat knappt erbjuder någon ledighet p g a förkortade dag- och kvällspass. Om jag uttrycker mig så här; Landstinget i Västernorrland kommer inte att vinna något pris för sin personalvård. De kommer heller inte att vinna något pris för sin kreativa, innovativa och utvecklande anda inom verksamheten. Däremot kommer de att hamna på listan över Värsta Arbetsgivaren i Sverige. Vet inte om det finns en sån men det kanske borde finnas isf...Best practise? - vilket skämt!
Nåväl, nu sitter jag ju där i Förtroenderådet. Och vad jag har förstått så kommer rådet att fortsätta även med den nya politiska landstingsstyrelsen. HURRA för det by the way! Fast jag är chockad över att så många ändå röstade rött. Känns som om folk samhället ställer sig och pissar på oss som jobbar, om ni ursäktar uttrycket. Sen förväntar jag mig inget revolutionerande på kort sikt...däremot på längre sikt så har jag enorma förväntningar. No pressure ifall någon utav er nya som ska ta plats i landstingsstyrelsen läser detta:)
Jag vill ha hjälp! Det var det jag skulle säga egentligen...jag efterlyser hjälp nu utav mina kolleger, av alla jag jobbar med och av alla er som nu sitter och läser detta. Är det meningen att jag ska stå själv och föra allas talan så får ni för fan kamma till er och i alla fall delta i diskussionerna jag nu hittills för med mig själv här! Klaga inte på att ingen lyssnar när jag nu sitter här och ber på mina bara knän att få höra mer ifrån er! Sök upp mig på sjukan om inte annat, ring mig, skriv till mig...vad som helst! (I mitt huvud ser jag nu matadoren framför tjuren Ferdinand:)
Jag funderar också på att byta namn på bloggen. Syster Duracell var ett arbetsnamn under Ta Rast Kampanjen...Finns förslag på något annat mer passande? För vi är ju faktiskt inga batterier som bara går och går och går...
//Jeanette
Rekryteringscentrum lånade ut mig till akuten hela sommaren. Så det är där jag har hängt. Och alla har väl läst tidningarna i sommar, sett artiklarna? Det har inte varit en lätt sommar. Och det har definitivt inte varit "den bästa" av några somrar alls som ST basunerade ut lagom tills första omgången semesterfirare klev in på sin arbetsplats igen, d v s när halva sommaren gått. Fint att göra utvärdering då! De som uttalade sig i artikeln, jobbar vi på samma ställe, i samma hus??? Kan inte vara möjligt. Det borde vara förbjudet att uttalas sig om hur läget är om man inte är med i den direkta verksamheten, om man inte varit med "på golvet". Bara då kan man veta.
Jag sitter ju med i Förtroenderådet nu. Vi har hittills haft två möten. Jag har läst (0m) revisionsrapporten och en SWOT analys. Båda är högst intressanta, men inget om det som skrivs är någon nyhet. Men nu finns det ju på papper iaf. Det är ju bra. I princip så står det väl att det inte är mycket som fungerar inom Västernorrland Läns Landsting. För att sammanfatta. Det finns mycket att jobba med m a o.
Jag har fört fram mina åsikter ang omställningsarbetet till politiken och till ledningen nu. Iallafall en liten del av mina åsikter. Bl a hur vi blivit överkörda totalt, ingen delaktighet i någonting. Ingen hänsyn tas till kompetens. Som sjuksköterska ska du tåla att bli flyttad på som en schackpjäs. Att vi också är specialiserade och har ofta valt arbetsställe/avdelning efter intresse tas ingen hänsyn till. Så nu är det rena rama kaoset på avdelningarna. Få är där de ska vara, där de är som bäst. Kompetensen kastades ut genom fönstren. 4 veckors inskolning är inte jämförbart med 10 års erfarenhet! Sen ska vi ju jobba varannan helg också. Och när det är överfullt på sjukhuset så förväntas vi gå in och jobba extra. Trots att schemat knappt erbjuder någon ledighet p g a förkortade dag- och kvällspass. Om jag uttrycker mig så här; Landstinget i Västernorrland kommer inte att vinna något pris för sin personalvård. De kommer heller inte att vinna något pris för sin kreativa, innovativa och utvecklande anda inom verksamheten. Däremot kommer de att hamna på listan över Värsta Arbetsgivaren i Sverige. Vet inte om det finns en sån men det kanske borde finnas isf...Best practise? - vilket skämt!
Nåväl, nu sitter jag ju där i Förtroenderådet. Och vad jag har förstått så kommer rådet att fortsätta även med den nya politiska landstingsstyrelsen. HURRA för det by the way! Fast jag är chockad över att så många ändå röstade rött. Känns som om folk samhället ställer sig och pissar på oss som jobbar, om ni ursäktar uttrycket. Sen förväntar jag mig inget revolutionerande på kort sikt...däremot på längre sikt så har jag enorma förväntningar. No pressure ifall någon utav er nya som ska ta plats i landstingsstyrelsen läser detta:)
Jag vill ha hjälp! Det var det jag skulle säga egentligen...jag efterlyser hjälp nu utav mina kolleger, av alla jag jobbar med och av alla er som nu sitter och läser detta. Är det meningen att jag ska stå själv och föra allas talan så får ni för fan kamma till er och i alla fall delta i diskussionerna jag nu hittills för med mig själv här! Klaga inte på att ingen lyssnar när jag nu sitter här och ber på mina bara knän att få höra mer ifrån er! Sök upp mig på sjukan om inte annat, ring mig, skriv till mig...vad som helst! (I mitt huvud ser jag nu matadoren framför tjuren Ferdinand:)
Jag funderar också på att byta namn på bloggen. Syster Duracell var ett arbetsnamn under Ta Rast Kampanjen...Finns förslag på något annat mer passande? För vi är ju faktiskt inga batterier som bara går och går och går...
//Jeanette
tisdag 8 juni 2010
Vi har inte lagt av...
Nu har det varit lite tyst här igen, men tro icke för en sekund att vi ligger på latsidan. Just nu förbereder vi oss för en hektiskt sommar på vårt sjukhus. Både jag och Helena är placerade på akuten och jag gör min sista inskolning på medicinsidan som bäst. Jag träffar nästan dagligen personer, både i samhället och på jobbet, som vill diskutera Ta Rast-kampanjen. Min känsla är att sakta men säkert börjar vi tänka mer på hur vi jobbar och hur mycket vi jobbar och räddar verksamheten.."det osynliga" jobbet, och även obetalda.
Vårdförbundet har nyligt skickat ut en enkät via interna mailen. Syftet är att försöka få någon slags överblick över hur Ta Rast kampanjen slagit ut. Tyvärr glömde man skriva i ett par jätteviktiga frågor. De om hur kvalitén på rasten är. T ex hur personalrummet är placerat; om det ligger mitt i avdelningen eller om det finns möjlighet att äta utanför avdelningen. Det är en jäkla skillnad! Med risk för att vara tjatig men det är inte rast att äta bland övervakningsmonitorer och ringsignaler och dela utrymmet med patientköket! Jag vet minst två avdelningar som har det så. Visst, man har all rätt att lämna avdelningen, men säg då ett ställe dit man kan gå och värma upp sin matlåda?? Vi har inte råd med våra löner att äta i cafét varje dag, dessutom hinner man inte det på 30 minuter.
I alla fall. Just nu läser jag Åsa Mobergs bok "Hon var ingen Florence Nightingale, Människan bakom myten" och jag tar mig friheten att skriva av en text som är precis i början utav boken:
"Skulle inte kvinnor ha bättre hälsa om de levde mer aktiva liv? Finns det ingen möjlig medelväg mellan kvinnor som är sjuka av för mycket arbete och de som är sjuka av för litet? Är det Ödets mening att var och en av oss ska drabbas av antingen det ena eller det andra?"
Florence Nightingale, 1871
Vårdförbundet har nyligt skickat ut en enkät via interna mailen. Syftet är att försöka få någon slags överblick över hur Ta Rast kampanjen slagit ut. Tyvärr glömde man skriva i ett par jätteviktiga frågor. De om hur kvalitén på rasten är. T ex hur personalrummet är placerat; om det ligger mitt i avdelningen eller om det finns möjlighet att äta utanför avdelningen. Det är en jäkla skillnad! Med risk för att vara tjatig men det är inte rast att äta bland övervakningsmonitorer och ringsignaler och dela utrymmet med patientköket! Jag vet minst två avdelningar som har det så. Visst, man har all rätt att lämna avdelningen, men säg då ett ställe dit man kan gå och värma upp sin matlåda?? Vi har inte råd med våra löner att äta i cafét varje dag, dessutom hinner man inte det på 30 minuter.
I alla fall. Just nu läser jag Åsa Mobergs bok "Hon var ingen Florence Nightingale, Människan bakom myten" och jag tar mig friheten att skriva av en text som är precis i början utav boken:
"Skulle inte kvinnor ha bättre hälsa om de levde mer aktiva liv? Finns det ingen möjlig medelväg mellan kvinnor som är sjuka av för mycket arbete och de som är sjuka av för litet? Är det Ödets mening att var och en av oss ska drabbas av antingen det ena eller det andra?"
Florence Nightingale, 1871
torsdag 27 maj 2010
Vårdtåget 2010
Jag har nyss vaknat, sitter med kaffekoppen och funderar över gårdagen. Jag kom hem sent inatt efter att ha tillbringat en hel dag med vårdförbundare och Vårdtåget.
Jag måste nog säga att Vårdtåget är en riktigt bra idé. En möjlighet för oss ute i landet att få träffa förbundsstyrelsen och en massa andra medlemmar på en och samma gång. Till det matnyttiga seminarier och iallafall få ett axplock om vad som händer ute på våra grannsjukhus. Jag uppskattade nog mest Åsa Mobergs föreläsning. Hon gav iaf mig ytterligare ett perspektiv på det vi kallar vård, dessutom helt i fas med mitt eget tänkt om utveckling och att ibland våga ta till okonventionella metoder för att föra vården framåt.
Vårdförbundet hade gjort en film också, i 3 D t o m. Den handlade bl a om läkemedel, nutrition, hygien, fall- och tryckskador mm. Återigen en riktigt bra film där vårt ansvar inom dessa områden lyfts fram. Framförallt hur stort det ansvaret är. Och det var väl lite min reflektion under tiden filmen rullades upp för mig. Vi vet ju hur stort ansvar vi har, och filmen speglade ändå bara en liten liten del utav vårt arbete. Jag lyfts inte i dagsläget av att se en dylik film, för jag orkar inte bli påmind om allt ansvar när jag VET att förutsättningarna för att kunna vårda kvalitativt och patientsäkert inte finns! Den där filmen borde sjukhusledningen och politikerna få se istället.
Sen till politikerdebatten. Det som skulle avsluta dagen. Sätta punkt. Den hade jag också sett fram emot. Jag hade en del frågor på lager.
Men det blev ridå. En moderator som visserligen var påläst men som lät politikerna få allt för stort utrymme att öva på sin valargumentationer. Man började att prata om hur vi ska få sjukvården att fungera framöver med mindre och mindre pengar att röra sig med och en åldrande befolkning. Socialdemokraten Anette Lövgren tyckte att man måste satsa på att kunna vårda bättre ute i kommunen med förebyggande hälsovård, och på sikt se till att folk helt enkelt lever längre men är friskare. Då blir inte pressen på sjukhusen så stor. Ja, det kan jag väl skriva under på. Men nu pratar vi generationer framåt, mycket långsiktigt alltså. Och jag tänker att så som jag jobbar och sliter lär jag då iaf inte bli en frisk åldring. Moderaten Jacomina Berteema gav ju då ett mer realistiskt svar, och det som vi kunnat läsa om i alla hennes inlägg i media det senaste halvåret. Det handlar om att fortsätta arbetet med Lean, se över vad landstinget kan lägga på entrepenad osv. På lång sikt satsa på att avskaffa landstinget och förstatliga sjukvården.
Nåja, så gick diskussionerna vidare och det blev mycket prat om äldrevården i jämtland. Och det är iofs alltid intressant att höra om hur andra har det, jämföra, kanske få idéer om vad som kan göras som andra redan gjort eller planerar att göra. Men debatten dog. Helt och hållet. Det var här valsvadorna började komma. Om hur nuvarande regering strypt flödet av medel till sjukvården och det är därför vi har den situation vi har (sosse-inlägg förstås). Jag är imponerad av hur man tycker sig ska kunna köra med det argumentet när vi vet att det handlar om decennier av misskötsel. Det är att göra bort sig!
Här satt nu en hel publik, inklusive jag, och försökte få talan. Försökte få ifrågasätta. Men moderatorn hade släppt fokus ner mot oss, vi som för en gång skull hade möjligheten att få säga vårt! Hon hade den goda tonen dock att fråga varför politikerna inte lyssnar på sjukvårdspersonalen och ger dem delaktighet (apropå Uppdrag Granskning). Samtidigt ser hon inte att det sitter en hel publik med sjukvårdspersonal som försöker få talan! Jag vevade och försökte få tillgång till mikrofonen i en halvtimme. Endast några få frågor släpptes fram från publiken. Vårdförbundet, inklusive Maria Bäckman (ordförande Västernorrlands avdelningen), stod på scen och hade också släppt fokus mot publiken. Inte ett ord om det vi kämpat och försökt skrika om nu i månader; om Ta Rast-kampanjen, om patiensäkerheten om vad man tänkt sig att göra åt vår situation inom Västernorrlands Läns Landsting. När jag väl, efter mycket om och om, fått micken så avslutade moderatorn hela debatten. Tack och hej leverpastej. Jag var och är, väldigt upprörd. ...Så här ska det inte få vara. Återigen.
//Duracell-Jeanette
Jag måste nog säga att Vårdtåget är en riktigt bra idé. En möjlighet för oss ute i landet att få träffa förbundsstyrelsen och en massa andra medlemmar på en och samma gång. Till det matnyttiga seminarier och iallafall få ett axplock om vad som händer ute på våra grannsjukhus. Jag uppskattade nog mest Åsa Mobergs föreläsning. Hon gav iaf mig ytterligare ett perspektiv på det vi kallar vård, dessutom helt i fas med mitt eget tänkt om utveckling och att ibland våga ta till okonventionella metoder för att föra vården framåt.
Vårdförbundet hade gjort en film också, i 3 D t o m. Den handlade bl a om läkemedel, nutrition, hygien, fall- och tryckskador mm. Återigen en riktigt bra film där vårt ansvar inom dessa områden lyfts fram. Framförallt hur stort det ansvaret är. Och det var väl lite min reflektion under tiden filmen rullades upp för mig. Vi vet ju hur stort ansvar vi har, och filmen speglade ändå bara en liten liten del utav vårt arbete. Jag lyfts inte i dagsläget av att se en dylik film, för jag orkar inte bli påmind om allt ansvar när jag VET att förutsättningarna för att kunna vårda kvalitativt och patientsäkert inte finns! Den där filmen borde sjukhusledningen och politikerna få se istället.
Sen till politikerdebatten. Det som skulle avsluta dagen. Sätta punkt. Den hade jag också sett fram emot. Jag hade en del frågor på lager.
Men det blev ridå. En moderator som visserligen var påläst men som lät politikerna få allt för stort utrymme att öva på sin valargumentationer. Man började att prata om hur vi ska få sjukvården att fungera framöver med mindre och mindre pengar att röra sig med och en åldrande befolkning. Socialdemokraten Anette Lövgren tyckte att man måste satsa på att kunna vårda bättre ute i kommunen med förebyggande hälsovård, och på sikt se till att folk helt enkelt lever längre men är friskare. Då blir inte pressen på sjukhusen så stor. Ja, det kan jag väl skriva under på. Men nu pratar vi generationer framåt, mycket långsiktigt alltså. Och jag tänker att så som jag jobbar och sliter lär jag då iaf inte bli en frisk åldring. Moderaten Jacomina Berteema gav ju då ett mer realistiskt svar, och det som vi kunnat läsa om i alla hennes inlägg i media det senaste halvåret. Det handlar om att fortsätta arbetet med Lean, se över vad landstinget kan lägga på entrepenad osv. På lång sikt satsa på att avskaffa landstinget och förstatliga sjukvården.
Nåja, så gick diskussionerna vidare och det blev mycket prat om äldrevården i jämtland. Och det är iofs alltid intressant att höra om hur andra har det, jämföra, kanske få idéer om vad som kan göras som andra redan gjort eller planerar att göra. Men debatten dog. Helt och hållet. Det var här valsvadorna började komma. Om hur nuvarande regering strypt flödet av medel till sjukvården och det är därför vi har den situation vi har (sosse-inlägg förstås). Jag är imponerad av hur man tycker sig ska kunna köra med det argumentet när vi vet att det handlar om decennier av misskötsel. Det är att göra bort sig!
Här satt nu en hel publik, inklusive jag, och försökte få talan. Försökte få ifrågasätta. Men moderatorn hade släppt fokus ner mot oss, vi som för en gång skull hade möjligheten att få säga vårt! Hon hade den goda tonen dock att fråga varför politikerna inte lyssnar på sjukvårdspersonalen och ger dem delaktighet (apropå Uppdrag Granskning). Samtidigt ser hon inte att det sitter en hel publik med sjukvårdspersonal som försöker få talan! Jag vevade och försökte få tillgång till mikrofonen i en halvtimme. Endast några få frågor släpptes fram från publiken. Vårdförbundet, inklusive Maria Bäckman (ordförande Västernorrlands avdelningen), stod på scen och hade också släppt fokus mot publiken. Inte ett ord om det vi kämpat och försökt skrika om nu i månader; om Ta Rast-kampanjen, om patiensäkerheten om vad man tänkt sig att göra åt vår situation inom Västernorrlands Läns Landsting. När jag väl, efter mycket om och om, fått micken så avslutade moderatorn hela debatten. Tack och hej leverpastej. Jag var och är, väldigt upprörd. ...Så här ska det inte få vara. Återigen.
//Duracell-Jeanette
måndag 24 maj 2010
Vecka 4!!
Nu är vi inne i sista kampanjveckan gott folk!
Själv känner jag mig väldigt frånvarande, då jag senast jobbade i torsdag. Långledigheten var dock välkommen. Vi har ju alla ett privatliv, och egentligen borde balansen vara så att man har minst lika mycket tid och ork för sin fritid som för sin jobbtid. Men balansen är rubbad. Många är vi som svimmar i soffan efter jobbet, om vi kan vill säga. För det mesta blir soffan en efterlängtad ting som man trånar efter och möjligtvis kan sjunka ner i vid 21-tiden på kvällen. För att 5 min senare somna. Det var den fritiden.
Och på tal om fritid så ska det också finnas tid att förkovra sig för den som så önskar. Och det behöver inte, absolut inte, ha med jobbet att göra. Den som vill lära sig spanska ska orka och hinna med det. Knyppling, kan vara en bra metod att rensa skallen med...Hur som haver. Jag valde för ett år sen att hoppa på en kurs i ledarskap inom hälso- och sjukvården. Tänkte att det kan vara trevligt, lyssna på intressanta föreläsare, få tips om lite spännande litteratur osv. Men, det blev mest bara mer jobb upptäckte jag...och alla andra som också anmält sig. Idag framförde jag så äntligen mint sista individuella examination. Nu tänker jag inte redogöra för den här, så bra är den inte. Men jag tänkte lämna efter mig några frågeställningar, som något att fundera på kanske (eller lämna därhän om man så önskar):
Hur ser vi på framtidens ledarskap? På vilket sätt kan en chef föra individen och teamet framåt? Och förresten, är det någon skillnad på att vara chef och att vara ledare?
Just nu pågår en rekrytering utav nya enhetschefer inom Sundsvall Sjukhus. Hur stor är sannolikheten att dessa nya som kommer har med sig ett nytänkande, som tänker framåt istället för bara här och nu (och på sin egen position)? Hur stor är sannolikheten att dessa nya är annat än Ja-sägare (uppåt) som är redo att utan kritiskt tänkande följa Sigbjörns, Mantecs och politikernas vilja? Och hur stor är då sannolikheten att Sundsvall Sjukhus kan utvecklas och skapa kreativa medarbetare som känner ansvar för sin egen arbetsplats med dessa Ja-sägande robotar?
Det blev mer än en frågeställning...men så är det i mitt huvud, mest hela tiden:-)
//Duracell-Jeanette
Själv känner jag mig väldigt frånvarande, då jag senast jobbade i torsdag. Långledigheten var dock välkommen. Vi har ju alla ett privatliv, och egentligen borde balansen vara så att man har minst lika mycket tid och ork för sin fritid som för sin jobbtid. Men balansen är rubbad. Många är vi som svimmar i soffan efter jobbet, om vi kan vill säga. För det mesta blir soffan en efterlängtad ting som man trånar efter och möjligtvis kan sjunka ner i vid 21-tiden på kvällen. För att 5 min senare somna. Det var den fritiden.
Och på tal om fritid så ska det också finnas tid att förkovra sig för den som så önskar. Och det behöver inte, absolut inte, ha med jobbet att göra. Den som vill lära sig spanska ska orka och hinna med det. Knyppling, kan vara en bra metod att rensa skallen med...Hur som haver. Jag valde för ett år sen att hoppa på en kurs i ledarskap inom hälso- och sjukvården. Tänkte att det kan vara trevligt, lyssna på intressanta föreläsare, få tips om lite spännande litteratur osv. Men, det blev mest bara mer jobb upptäckte jag...och alla andra som också anmält sig. Idag framförde jag så äntligen mint sista individuella examination. Nu tänker jag inte redogöra för den här, så bra är den inte. Men jag tänkte lämna efter mig några frågeställningar, som något att fundera på kanske (eller lämna därhän om man så önskar):
Hur ser vi på framtidens ledarskap? På vilket sätt kan en chef föra individen och teamet framåt? Och förresten, är det någon skillnad på att vara chef och att vara ledare?
Just nu pågår en rekrytering utav nya enhetschefer inom Sundsvall Sjukhus. Hur stor är sannolikheten att dessa nya som kommer har med sig ett nytänkande, som tänker framåt istället för bara här och nu (och på sin egen position)? Hur stor är sannolikheten att dessa nya är annat än Ja-sägare (uppåt) som är redo att utan kritiskt tänkande följa Sigbjörns, Mantecs och politikernas vilja? Och hur stor är då sannolikheten att Sundsvall Sjukhus kan utvecklas och skapa kreativa medarbetare som känner ansvar för sin egen arbetsplats med dessa Ja-sägande robotar?
Det blev mer än en frågeställning...men så är det i mitt huvud, mest hela tiden:-)
//Duracell-Jeanette
torsdag 20 maj 2010
På jobbet och på TV
Svårt att tro men imorgon är det fredag igen. Undrar vart veckan tog vägen? Jag och Helena är åter på "brottsplatsen" iaf. Helena har jobbat bl a på avd 24 och jag har varit på akuten och på onkologen. Däremellan har vi varit på TV.
Igår visades så äntligen Uppdrag Granskning sitt reportage om Västernorrlands Läns Landsting. Vad tyckte ni? Jag har hört både positiva och negativa reaktioner. De som jobbar på huset tycker i allmänna ordalag att det var lite "lamt". Jag kan tänka mig att det hade varit önskvärt att skruva om politikerna mer. Påpeka alla misstag som de gjort om och om och om igen. Det har ju inte funnits någon hejd riktigt på felaktiga beslut. Eller misstag och misstag, jag väljer nog att kalla det maktmissbruk. Nu valde SVT att vinkla programmet ur patientperspektiv istället för ur personalperspektiv. De kände att det var viktigare ur ett rent samhällsperspektiv. Hur som haver så fick iallafall hela svenska folket se vad som är omvårdnad, tack vare Kristin! Sen fick Lars Bolin visa att han är ett stolpskott för hela svenska folket också, med sitt inlägg om att vi bara är rädda för mer jobb, att vi per automatik protesterar mot omorganisation bara för sakens skull. Hur många gånger ska vi behöva påpeka för karln att det inte är själva omorganisationen vi är emot utan tillvägagångssättet??!! Det tycks bara inte gå in...
Ursäkta mig om jag låter upprörd men jag kan inte låta bli. Jag hoppas och tror iaf att en sosse (Benny Eriksson) numera förstår vad vi pratar om, förstår att vi inte gnäller för gnällandets skull, förstår att vi vet det som ingen annan riktigt vill ta på...att Sundsvalls Sjukhus inte bedriver patientsäker vård. Jag vet för jag står mitt i det, jag ser det och hör det och upplever det. Jag är en utav de som ska bedriva denna högkvalitativa, tillgängliga och säkra vård.
Jag hoppas att Benny för ordet vidare och att han har modet att ta i från tårna, precis som vi gjorde.
//Duracell-Jeanette
Igår visades så äntligen Uppdrag Granskning sitt reportage om Västernorrlands Läns Landsting. Vad tyckte ni? Jag har hört både positiva och negativa reaktioner. De som jobbar på huset tycker i allmänna ordalag att det var lite "lamt". Jag kan tänka mig att det hade varit önskvärt att skruva om politikerna mer. Påpeka alla misstag som de gjort om och om och om igen. Det har ju inte funnits någon hejd riktigt på felaktiga beslut. Eller misstag och misstag, jag väljer nog att kalla det maktmissbruk. Nu valde SVT att vinkla programmet ur patientperspektiv istället för ur personalperspektiv. De kände att det var viktigare ur ett rent samhällsperspektiv. Hur som haver så fick iallafall hela svenska folket se vad som är omvårdnad, tack vare Kristin! Sen fick Lars Bolin visa att han är ett stolpskott för hela svenska folket också, med sitt inlägg om att vi bara är rädda för mer jobb, att vi per automatik protesterar mot omorganisation bara för sakens skull. Hur många gånger ska vi behöva påpeka för karln att det inte är själva omorganisationen vi är emot utan tillvägagångssättet??!! Det tycks bara inte gå in...
Ursäkta mig om jag låter upprörd men jag kan inte låta bli. Jag hoppas och tror iaf att en sosse (Benny Eriksson) numera förstår vad vi pratar om, förstår att vi inte gnäller för gnällandets skull, förstår att vi vet det som ingen annan riktigt vill ta på...att Sundsvalls Sjukhus inte bedriver patientsäker vård. Jag vet för jag står mitt i det, jag ser det och hör det och upplever det. Jag är en utav de som ska bedriva denna högkvalitativa, tillgängliga och säkra vård.
Jag hoppas att Benny för ordet vidare och att han har modet att ta i från tårna, precis som vi gjorde.
//Duracell-Jeanette
tisdag 18 maj 2010
Dag 8, fredag
Jag ber om ursäkt för min och Helenas frånvaro här nu på några dagar. Alla undrar säkert vad som hände med dag 8...or not...Hur som haver, jag låtsas att ni är hundratals som följer vår blogg och därmed vårt arbete med spänning och iver, varje dag;-) Och det vi gör är egentligen att försöka följa alla er, med spänning och iver, varje dag. Konstigt va? Ja för som jag sagt tidigare så kampanjar vi inte för vår egen skull, för att vi tycker det är så himla skojsigt att gå runt med den där väskan på sjukhuset och dela ut knappar och tala om raster i största allmänhet. Vi kampanjar för vår framtid, för sjuksköterskans framtid, och för patienterna. Punkt slut. Det finns ingen dold agenda. Sjuksköterskan är för övrigt känd för att vara en people pleaser och ska inte höras eller synas. Så när vi nu slår på stora trumman och gör oss hörda och lite lite obekväma, är det faktiskt många som rynkar lite på näsan. Sen gäller ju jantelagen förstås: "Du skall icke tro att du är något." Jantelagen och dess anhängare gör sig påmind varje dag för oss, vi gör vårt bästa för att inte höra eller se.
I alla fulla fall...Dag 8 var i fredags. Sista dagen för vår turné, vecka 2 i kampanjen som i skrivandets stund är inne i vecka 3 av 4. Jag hoppas ni har börjat få upp farten därute, ökat takten lite i er kampanj (för den är ju er inte bara vår). Jag hoppas ni har påbörjat er dialog med enhetscheferna om hur ni ska göra med all övertid (som cheferna försöker få till flextid). Jag hoppas ni har börjat leta er ut från avdelningarna när ni tar era rättmätiga raster, låt det bli konsekvenser, rapportera konsekvenserna etc etc.
Vår sista insats gjorde vi på avdelning 15, kirurgkliniken. Vi gick in som rastavlösare (ja vi var varmt välkomna!) och 3 sjuksköterskor kunde lämna avdelningen för att gå iväg och äta och ha lite gemensam tillvaro mitt under arbetsdagen. Sedan hade vi en givande kaffe- och diskussionsstund tillsammans när de kom tillbaka. Det var riktigt trevlig och jag fick faktiskt ny inspiration efter en ganska tung vecka för övrigt. Jag hoppas vi kunde ge detsamma till sköterskorna på avdelningen.
Imorgon sänds Uppdrag Granskning på SVT. Vi fick tillfälle att debattera och prata patiensäkerhet tillsammans med Benny Eriksson (s) och Janne Josefsson igår. Det kommer att sändas i programmet. På tal om att synas och höras...
//Duracell-Jeanette
I alla fulla fall...Dag 8 var i fredags. Sista dagen för vår turné, vecka 2 i kampanjen som i skrivandets stund är inne i vecka 3 av 4. Jag hoppas ni har börjat få upp farten därute, ökat takten lite i er kampanj (för den är ju er inte bara vår). Jag hoppas ni har påbörjat er dialog med enhetscheferna om hur ni ska göra med all övertid (som cheferna försöker få till flextid). Jag hoppas ni har börjat leta er ut från avdelningarna när ni tar era rättmätiga raster, låt det bli konsekvenser, rapportera konsekvenserna etc etc.
Vår sista insats gjorde vi på avdelning 15, kirurgkliniken. Vi gick in som rastavlösare (ja vi var varmt välkomna!) och 3 sjuksköterskor kunde lämna avdelningen för att gå iväg och äta och ha lite gemensam tillvaro mitt under arbetsdagen. Sedan hade vi en givande kaffe- och diskussionsstund tillsammans när de kom tillbaka. Det var riktigt trevlig och jag fick faktiskt ny inspiration efter en ganska tung vecka för övrigt. Jag hoppas vi kunde ge detsamma till sköterskorna på avdelningen.
Imorgon sänds Uppdrag Granskning på SVT. Vi fick tillfälle att debattera och prata patiensäkerhet tillsammans med Benny Eriksson (s) och Janne Josefsson igår. Det kommer att sändas i programmet. På tal om att synas och höras...
//Duracell-Jeanette
torsdag 13 maj 2010
Dag 7, Onsdag
Internationella Sjuksköterskedagen, var det i onsdags. Vårdförbundet uppmärksammade dagen och hade bjudit in onkologkliniken att presentera sig själva. Vi fick lära oss om deras verksamhet och lyssna till presentationer utav några av deras projekt och studier. Det var lärorikt och intressant. Synd bara att en handfull människor hade tid, ork och lust att leta sig dit. När jag lyssnade till sjuksköterskan som just nu håller på och slutför sin studie om illamående funderade jag mest kring följande - har hon fått göra detta under arbetstid? Eller har hon på annat sätt sponsrats av onkologkliniken? Om hon inte fått göra detta under arbetstid, hur hittar hon tiden och sen hur orkar hon?
För det är ju så nuförtiden, eller har varit så de senaste åren rättare sagt, att för varje ny arbetsuppgift som lagts ovanpå de andra, oavsett hur rolig, inspirerande och/eller intressant den nya arbetsuppgiften än må vara, så har tanken alltid kommit - orkar jag? Finns det något jag kan prioritera bort? Är det här verkligen något som jag som sjuksköterska ska sätta av tid för (ytterligare från den nära patientvården)? Och, sist men inte minst, får jag mer betalt för att jag ökar mina arbetsuppgifter? I 99 fall av 100 har jag inte ens ett val...så mina funderingar har fått stanna just vid funderingar...
Vi måste fortsätta värna om vår profession, vi måste få tid till studier och att läsa och lära oss om andras studier och utveckling. Vi ska inte behöva fundera på om tid och ork finns för det är något som ska finnas som en naturlig del av vårt dagliga arbete, i vår profession. Vi måste få tid avsatt till att gå på föreläsningar dagar som t e x Internationella Sjuksköterskedagen. Om vi inte själva ser till att vi utvecklas och hänger med i utvecklingen är det ingen annan som gör det åt oss. As simple as that. Där har vi ett eget ansvar, likväl som vår arbetsgivare också har det ansvaret.
Det kanske låter fånigt att hålla på och gapa om raster och "gå hem i tid" och se till att studera när vi har kolleger som blivit uppsagda och det finns hela familjer som är i kris. Men de som blivit uppsagda hjälps inte av att vi lägger oss platt och bara tar emot mer arbetsbörda och accepterar att jobba över raster och flexa fast det är övertid. Tvärtom. Vi hjälper bara ledningen att räkna ut ännu fler. Ju fler måltidsuppehåll och ju fler som skyndar sig ännu mer i jobbet (och äventyrar patientsäkerheten) destu fler kan man säga upp. Matematik. Vi lurar oss själva också om vi tror att vi kan jobba i hög fart 8-10 timmar i sträck utan ordentlig paus.
Det var bara det jag ville säga idag...lite så...Sen vill jag tipsa om en sida på facebook också:
http://http://www.facebook.com/pages/Sjukskoterska-soker-jobb-minst-36-900-kr-i-lon-vill-jag-ha/366362390766
Kolla in den.
//Duracell-Jeanette
För det är ju så nuförtiden, eller har varit så de senaste åren rättare sagt, att för varje ny arbetsuppgift som lagts ovanpå de andra, oavsett hur rolig, inspirerande och/eller intressant den nya arbetsuppgiften än må vara, så har tanken alltid kommit - orkar jag? Finns det något jag kan prioritera bort? Är det här verkligen något som jag som sjuksköterska ska sätta av tid för (ytterligare från den nära patientvården)? Och, sist men inte minst, får jag mer betalt för att jag ökar mina arbetsuppgifter? I 99 fall av 100 har jag inte ens ett val...så mina funderingar har fått stanna just vid funderingar...
Vi måste fortsätta värna om vår profession, vi måste få tid till studier och att läsa och lära oss om andras studier och utveckling. Vi ska inte behöva fundera på om tid och ork finns för det är något som ska finnas som en naturlig del av vårt dagliga arbete, i vår profession. Vi måste få tid avsatt till att gå på föreläsningar dagar som t e x Internationella Sjuksköterskedagen. Om vi inte själva ser till att vi utvecklas och hänger med i utvecklingen är det ingen annan som gör det åt oss. As simple as that. Där har vi ett eget ansvar, likväl som vår arbetsgivare också har det ansvaret.
Det kanske låter fånigt att hålla på och gapa om raster och "gå hem i tid" och se till att studera när vi har kolleger som blivit uppsagda och det finns hela familjer som är i kris. Men de som blivit uppsagda hjälps inte av att vi lägger oss platt och bara tar emot mer arbetsbörda och accepterar att jobba över raster och flexa fast det är övertid. Tvärtom. Vi hjälper bara ledningen att räkna ut ännu fler. Ju fler måltidsuppehåll och ju fler som skyndar sig ännu mer i jobbet (och äventyrar patientsäkerheten) destu fler kan man säga upp. Matematik. Vi lurar oss själva också om vi tror att vi kan jobba i hög fart 8-10 timmar i sträck utan ordentlig paus.
Det var bara det jag ville säga idag...lite så...Sen vill jag tipsa om en sida på facebook också:
http://http://www.facebook.com/pages/Sjukskoterska-soker-jobb-minst-36-900-kr-i-lon-vill-jag-ha/366362390766
Kolla in den.
//Duracell-Jeanette
tisdag 11 maj 2010
Dag 6, Tisdag
Konversation mellan Helena o Jeanette, dag 6:
H: Go'morron, läget?
J: Jorå (antar en uppgiven syn), du vet...
H: Mmm (paus för att smälta den lång informationen). Ska vi planera dagen då kanske...
J: Mmm, elleh...hade vi inte planerat den redan?
H: Jo, det kanske vi hade (paus igen)...Va va're vi skulle göra sa vi?
J: ...vi kan ju ta lite kaffe...(försöker vinna tid för att vara den duktiga som har full koll under tiden som stirrandet på dataskärmen fortsätter, som om där stod något viktigt)
H: JA! Jag kan hämta! (Helena studsar upp o flyger iväg)
H: (tillbaka med kaffet) Ja va sa vi nu då...?
J: (som lyckats skärpa tankarna) Jo vi skulle väl börja med onkologmottagningen o så hade vi kvar förlossningen
H: Just ja! Vi tar dom nu då...
J: Mmm
Här samlar vi ihop grejerna/väskan och går iväg...På väg långt bort i korridoren som vi traskat igenom under tystnad stannar Jeanette upp:
J: Men vänta nu...skulle vi inte till onkologmottagningen?
H: Ja just ja, då har vi gått för långt...
J: Elleh, var ligger onkologmottagningen förresten? (kryper till korset och inser att det där med full koll är rent båg)
Nu förs en livlig diskussion om mottagningens vara eller icke vara och efter en del om o men inser vi att vi faktiskt redan varit där. Som sagt, full koll...
J: Ja men då går vi väl till förlossningen då, hoppas ingen ska till o kläcka ur sig en unge just nu då.
H: Ja men vi kanske ska låta bli att jaga dem ända in i förlossningssalen..
J: I och för sig....
Helena och Jeanette traskar vidare...dag 6....
H: Go'morron, läget?
J: Jorå (antar en uppgiven syn), du vet...
H: Mmm (paus för att smälta den lång informationen). Ska vi planera dagen då kanske...
J: Mmm, elleh...hade vi inte planerat den redan?
H: Jo, det kanske vi hade (paus igen)...Va va're vi skulle göra sa vi?
J: ...vi kan ju ta lite kaffe...(försöker vinna tid för att vara den duktiga som har full koll under tiden som stirrandet på dataskärmen fortsätter, som om där stod något viktigt)
H: JA! Jag kan hämta! (Helena studsar upp o flyger iväg)
H: (tillbaka med kaffet) Ja va sa vi nu då...?
J: (som lyckats skärpa tankarna) Jo vi skulle väl börja med onkologmottagningen o så hade vi kvar förlossningen
H: Just ja! Vi tar dom nu då...
J: Mmm
Här samlar vi ihop grejerna/väskan och går iväg...På väg långt bort i korridoren som vi traskat igenom under tystnad stannar Jeanette upp:
J: Men vänta nu...skulle vi inte till onkologmottagningen?
H: Ja just ja, då har vi gått för långt...
J: Elleh, var ligger onkologmottagningen förresten? (kryper till korset och inser att det där med full koll är rent båg)
Nu förs en livlig diskussion om mottagningens vara eller icke vara och efter en del om o men inser vi att vi faktiskt redan varit där. Som sagt, full koll...
J: Ja men då går vi väl till förlossningen då, hoppas ingen ska till o kläcka ur sig en unge just nu då.
H: Ja men vi kanske ska låta bli att jaga dem ända in i förlossningssalen..
J: I och för sig....
Helena och Jeanette traskar vidare...dag 6....
måndag 10 maj 2010
Dag 5, Måndag igen...
Japp, man har laddat duracell-batteriet över helgen och kommer med ny energi till jobbet måndag morgon. Vi brukar träffas på vårt lilla kontor vi tillfälligt blivit tilldelade i Vårdförbundets lokaler på morgonen, tar vårt kaffe och kollar över dagens planering. Idag försökte vi även få tag i de/den som ansvarar över intranätets webbfilter och det tog 5 samtal bara att få tag i rätt person. Vi fick någon sorts förklaring över varför vår bloggserver blogspot.com plötsligt inte fungerar och hänvisning till en blankett som man ska fylla i för att få tillåtelse att öppna den igen. Vi tänker att chanserna att få den tillåtelsen är så minimal att det inte är värt tiden och besväret att fylla i den där blanketten. Vi skiter i det helt enkelt och hoppas folk orkar och tar sig tid läsa vår blogg på sin fritid istället.
Summa sumarum började dagen lite motigt. Och den fortsatte faktiskt i den stilen. Jag ringde till en enhet och undrade när bästa tiden skulle vara för att få komma på besök och prata lite, höra hur de har det och kanske få ge några idéer eller rent av ta emot några. Men den som svarade i andra änden tyckte att de hade det så bra och de fick alltid sina raster och de fick alltid avlösning när det var dags att gå hem, så vad skulle vi dit och göra?? Och vi som blir glada av att höra att vissa enheter faktiskt har det bra på den fronten vill ju gärna komma och hälsa på ändå och få höra mer, kanske vi kan ta med oss lite inspiration till resten av huset! Och de som har det bra kan stötta sina kolleger på andra enheter på många sätt.
För det är ju faktiskt så att vi är ju inga poliser som går runt och gör kontroller och vi är heller inte ute efter att vigla upp folk till att bli besvärliga. Idag stötte vi på patrull när vi ringde en enhetschef också. Vårt erbjuande var att under en lunch komma in och lösa några utav sjuksköterskorna, så att de faktiskt skulle kunna lämna avdelningen under sina 30 min. Syftet är att låta dem få känna på hur man mår efter en rast utom avdelningens väggar och att de på så sätt i sin tur fortsätter att sprida en positiv anda och uppmuntra andra att också gå iväg. Men vi var inte välkomna, den enhetschefen ville inte ha oss där. Och det är så ledsamt och nedslående att möta denna negativitet. Att man inte har förmågan att se oss som en resurs, att se oss som två personer som kan hjälpa till att starta eller motivera arbetsgruppen till att fundera och diskutera sin arbetssituation och i bästa fall komma på lösningar att förbättra den, tillsammans med sin enhetschef! Och helt gratis dessutom! En win-win-situation om ni frågar oss.
Men, till vår glädje var vi varmt välkomna till två andra avdelningar; Avd 15 och till Avd 17B. Det tackar vi för och de som jobbar där kan tacka sina enhetschefer för att de har ett öppet sinne och inte är rädda för lite kontroversiella idéer. Vi behöver fler chefer med öppet sinne, vården behöver fler chefer som vågar uppmuntra sina medarbetare att vara kontroversiella.
Hur ska vi kunna utveckla vården om vi inte tillåter oss att vara lite experimentella och kontroversiella? Think outside the box...dagens motto.
Summa sumarum började dagen lite motigt. Och den fortsatte faktiskt i den stilen. Jag ringde till en enhet och undrade när bästa tiden skulle vara för att få komma på besök och prata lite, höra hur de har det och kanske få ge några idéer eller rent av ta emot några. Men den som svarade i andra änden tyckte att de hade det så bra och de fick alltid sina raster och de fick alltid avlösning när det var dags att gå hem, så vad skulle vi dit och göra?? Och vi som blir glada av att höra att vissa enheter faktiskt har det bra på den fronten vill ju gärna komma och hälsa på ändå och få höra mer, kanske vi kan ta med oss lite inspiration till resten av huset! Och de som har det bra kan stötta sina kolleger på andra enheter på många sätt.
För det är ju faktiskt så att vi är ju inga poliser som går runt och gör kontroller och vi är heller inte ute efter att vigla upp folk till att bli besvärliga. Idag stötte vi på patrull när vi ringde en enhetschef också. Vårt erbjuande var att under en lunch komma in och lösa några utav sjuksköterskorna, så att de faktiskt skulle kunna lämna avdelningen under sina 30 min. Syftet är att låta dem få känna på hur man mår efter en rast utom avdelningens väggar och att de på så sätt i sin tur fortsätter att sprida en positiv anda och uppmuntra andra att också gå iväg. Men vi var inte välkomna, den enhetschefen ville inte ha oss där. Och det är så ledsamt och nedslående att möta denna negativitet. Att man inte har förmågan att se oss som en resurs, att se oss som två personer som kan hjälpa till att starta eller motivera arbetsgruppen till att fundera och diskutera sin arbetssituation och i bästa fall komma på lösningar att förbättra den, tillsammans med sin enhetschef! Och helt gratis dessutom! En win-win-situation om ni frågar oss.
Men, till vår glädje var vi varmt välkomna till två andra avdelningar; Avd 15 och till Avd 17B. Det tackar vi för och de som jobbar där kan tacka sina enhetschefer för att de har ett öppet sinne och inte är rädda för lite kontroversiella idéer. Vi behöver fler chefer med öppet sinne, vården behöver fler chefer som vågar uppmuntra sina medarbetare att vara kontroversiella.
Hur ska vi kunna utveckla vården om vi inte tillåter oss att vara lite experimentella och kontroversiella? Think outside the box...dagens motto.
lördag 8 maj 2010
Dag 4, Fredag
Torsdag denna vecka var ledig dag både för mig och Helena. Och det var en efterlängtad dag, som ju alla lediga dagar är:-) Jag satsade på att vara ute i friska luften med mina hundar och sen påbörja mitt sista examinationsarbete inom Ledarskap inom Hälso- och Sjukvård. Helena suckade på onsdagen om att hennes lediga dag skulle gå åt till att röja bland 400 kg tvätt, jag tror hon lyckades med det också. Men, det här TA RAST-uppdraget vi är i innebär att hjärnan går på ändå, ledig dag eller inte, och vi hördes via facebook under eftermiddagen. Det finns liksom alltid mer att göra känns det som.
Och på tal om Facebook och blogg. Är det inte konstigt att det dagen efter att vi gått ut med information om vår fb-sida och blogg så blockas åtkomsten till alla typer av bloggar via sjukhusets nät? Jag var under tisdag och onsdag i kontakt med IT supporten om vår önskan att få en maildistributionslista till alla sjuksköterskor inom vår förvalting. Jag fick till svar att det kan ta lite tid att få ihop en sådan och sedan undrade man om det verkligen var något som det skulle finnas behov utav i framtiden och inte bara nu under TA RAST-kampanjen. Olle, som "vår" IT-kille heter, skrev vidare att han hoppades att vi kunde hitta andra sätt att föra fram information under tiden de jobbade vidare på distributionslistan. Det var då jag nämnde att vi har en fb-sida men att fb är ju förbjudet område inom landstinget nät...vilket man också kan diskutera. Dagen efter denna mailkontakt är bloggen också ett förbjudet område. Är detta bara en slump? Det ska bli intressant att se om det någonsin kommer en distributionslista. Gör det inte det så får vi fortsätta maila ut information och uppdateringar till "alla", såsom vi gjorde när vi skickade ut Brevet och Brevet 2. Inte oss emot, vi delar gärna med oss av vårt arbete och strävan till alla, inklusive Lars, Sigbjörn och Mantec. De kanske också lär sig något på vägen.
Dag 4 var vi och hälsade på hos Mava, Avd 25 B och Lungavd. Dessutom var vi och visade upp oss och delade ut knappar på Klin.fys och Röntgen. De sistnämnda har ett bra system för att ta ut sina raster men det var inte lika väl ställt på avdelningarna. På Mava menade de att de också har bra rutiner för att ta ut rast men när det kom till kritan så sitter personalen och äter med telemetrimonitorerna ovanför sina huvuden och med en ringsignal som inte går att stänga av. Det är inte rast! Och de har inget annat rum att gå till, de har inget annat val än att sitta där bland ringningar och monitorer och ett kök där man också sköter hanteringen kring patientmaten. Om jag var sjuksköterska på MAVA skulle jag sätta mig och skriva avvikelser för brinnande livet om situationen i deras s k personalrum och kalla in skyddsombuden. Det är ledningens skyldighet att se till att de anställda har en bra arbetsmiljö, det står klart och tydligt i lagtexten, t o m i de första raderna om jag inte minns fel. Arbetsmiljölagen, ta en kopia och lägg in till chefen om hon/han själv glömt bort att den finns.
Jag vill passa på att sprida lite uppmuntran att fortsätta kämpa; Avd 8 tog en diskussion med sin chef angående deras problem att komma hem på kvällarna efter arbetstidens slut, detta efter att vi hade varit där på besök. Med nya schemat är överlappningstiden så kort mellan kvällspersonal och nattpersonal att det numera är regel och inte undantag att de jobbar över på kvällarna. Nu är överenskommelsen sådan att de får skriva övertid från första minuten men däremot har de ingen möjlighet att få flextid om de kommer mer än 5 min innan arbetstidens början. En alldeles utomordentligt bra överenskommelse och jag är glad över att kampanjen faktiskt gör skillnad! Som jag skrev tidigare så är ju flexen ändå bara en vinst för arbetsgivaren och inte för oss.
Kära kolleger, vi fortsätter turnén på måndag. Det är lördag fm nu när jag skriver detta och jag tänkte ta lite ledigt. Ikväll ska jag träffa mina kolleger på Rekryteringscentrum. Vi ska träffas för Gravöl då huvudelen av de underskötersköterskor som varit stommen i rektyteringen har blivit uppsagda. De som har jobbat för att bygga upp denna verksamhet och trivs med att gå runt på sjukhuset ska ersättas av underskötersköterskor som mer eller mindre tvångsomplaceras.
Det är verkligheten.
//Duracell-Jeanette
Och på tal om Facebook och blogg. Är det inte konstigt att det dagen efter att vi gått ut med information om vår fb-sida och blogg så blockas åtkomsten till alla typer av bloggar via sjukhusets nät? Jag var under tisdag och onsdag i kontakt med IT supporten om vår önskan att få en maildistributionslista till alla sjuksköterskor inom vår förvalting. Jag fick till svar att det kan ta lite tid att få ihop en sådan och sedan undrade man om det verkligen var något som det skulle finnas behov utav i framtiden och inte bara nu under TA RAST-kampanjen. Olle, som "vår" IT-kille heter, skrev vidare att han hoppades att vi kunde hitta andra sätt att föra fram information under tiden de jobbade vidare på distributionslistan. Det var då jag nämnde att vi har en fb-sida men att fb är ju förbjudet område inom landstinget nät...vilket man också kan diskutera. Dagen efter denna mailkontakt är bloggen också ett förbjudet område. Är detta bara en slump? Det ska bli intressant att se om det någonsin kommer en distributionslista. Gör det inte det så får vi fortsätta maila ut information och uppdateringar till "alla", såsom vi gjorde när vi skickade ut Brevet och Brevet 2. Inte oss emot, vi delar gärna med oss av vårt arbete och strävan till alla, inklusive Lars, Sigbjörn och Mantec. De kanske också lär sig något på vägen.
Dag 4 var vi och hälsade på hos Mava, Avd 25 B och Lungavd. Dessutom var vi och visade upp oss och delade ut knappar på Klin.fys och Röntgen. De sistnämnda har ett bra system för att ta ut sina raster men det var inte lika väl ställt på avdelningarna. På Mava menade de att de också har bra rutiner för att ta ut rast men när det kom till kritan så sitter personalen och äter med telemetrimonitorerna ovanför sina huvuden och med en ringsignal som inte går att stänga av. Det är inte rast! Och de har inget annat rum att gå till, de har inget annat val än att sitta där bland ringningar och monitorer och ett kök där man också sköter hanteringen kring patientmaten. Om jag var sjuksköterska på MAVA skulle jag sätta mig och skriva avvikelser för brinnande livet om situationen i deras s k personalrum och kalla in skyddsombuden. Det är ledningens skyldighet att se till att de anställda har en bra arbetsmiljö, det står klart och tydligt i lagtexten, t o m i de första raderna om jag inte minns fel. Arbetsmiljölagen, ta en kopia och lägg in till chefen om hon/han själv glömt bort att den finns.
Jag vill passa på att sprida lite uppmuntran att fortsätta kämpa; Avd 8 tog en diskussion med sin chef angående deras problem att komma hem på kvällarna efter arbetstidens slut, detta efter att vi hade varit där på besök. Med nya schemat är överlappningstiden så kort mellan kvällspersonal och nattpersonal att det numera är regel och inte undantag att de jobbar över på kvällarna. Nu är överenskommelsen sådan att de får skriva övertid från första minuten men däremot har de ingen möjlighet att få flextid om de kommer mer än 5 min innan arbetstidens början. En alldeles utomordentligt bra överenskommelse och jag är glad över att kampanjen faktiskt gör skillnad! Som jag skrev tidigare så är ju flexen ändå bara en vinst för arbetsgivaren och inte för oss.
Kära kolleger, vi fortsätter turnén på måndag. Det är lördag fm nu när jag skriver detta och jag tänkte ta lite ledigt. Ikväll ska jag träffa mina kolleger på Rekryteringscentrum. Vi ska träffas för Gravöl då huvudelen av de underskötersköterskor som varit stommen i rektyteringen har blivit uppsagda. De som har jobbat för att bygga upp denna verksamhet och trivs med att gå runt på sjukhuset ska ersättas av underskötersköterskor som mer eller mindre tvångsomplaceras.
Det är verkligheten.
//Duracell-Jeanette
torsdag 6 maj 2010
Dag 3, Onsdag
Helena och jag kände inte varandra alls förut. Jag kom in som rekryteringsrookie för 1 år sedan från Avd 15. Helena hade också innan mig valt rekryteringen före en fortsatt anställning på akuten. Så råkade det sig att vi träffades på ett APT och efter det var vi några som dröjde sig kvar för att snacka lite. Det var där och då idén om Brevet föddes. Den samlade gruppen kände en frustration över att vi sjuksköterskor höll oss så tysta. Fogliga sjuksköterskor som bara säger ja och amen till allt, eller? Och var höll Vårdförbundet hus egentligen? Vi stod där och då som matadoren framför Ferdinand och skrek och rev i vårt hår; MEN GÖR NÅGOT DÅ! VAD SOM HELST!
Vi filade på det där brevet länge och väl. Första utkastet var en mindre roman, vi fick lov att sansa oss och försöka peka på några få problem som vi ansåg var högprioriterade. Som att få sitta på rast i lugn och ro, gå hem efter arbetsdagens slut och inte bli pådyvlade mer arbete än vi redan har. Nu har både undersköterskor, sjuksköterskor och medicinska sekreterare sagts upp och vi kommer garanterat att bli pådyvlade mer arbete.
Efter ca 4 utkast gick så Brevet ut per mail till alla inom förvaltningen. Vi tyckte det var viktigt att alla fick se vad vi tycker och vill, att höras och synas. Och vad är det för vits med att tycka och vilja något isolerat inom gruppen? Det var ju en del av problemet enligt oss. Sen är vi så himla duktiga att sitta o gnälla på varandra och när vi inte gnäller på varandra gnäller vi på andra. Det där med att skrida till handling verkar vara lika svårt som att få berget till Mohammed.
Det var här någonstans som Vårdförbundet hörde av sig. Först ut var Conny Carlsson, förbundsombudsman för avdelning Västernorrland. Det var starten på det kommande samarbetet som blev TA RAST-kampanjen. Och där är vi nu....
Dag 3 var vi ute och hälsade på några fler mottagningar. Vi hann prata med kollegor på ortopeden, onkologen/urologen, dialysen och Avd 24. Och vid dagens slut kunde vi konstatera att majoriteten utav oss har en skev definition på vad rast innebär. T ex att sitta och äta sin mat inne på avdelningens fikarum och ta ett telefonsamtal är inte rast. Det är inte heller rast att låta sig bli störd av annan kollega som känner sig tvungen att fråga/rapportera/meddela något just då. Kommer läkaren in med samma anledning är det inte heller rast. Sånt kallas för måltidsuppehåll. Rast innebär helt och hållet egen tid där du ska kunna gå ifrån avdelningen. De där 30-45 min är din privata tid.
Ja det var ett jäkla tjat, men uppenbarligen behöver vi påminnas om vad rast betyder. F ö måste jag bara få nämna ortopedens nya lokaler. Deras lunchrum/personalrum är exemplariskt! Och det ligger utanför avdelningen, märk väl. Jag vill passa på att gratulera dem till den nya avdelningen, där nu 2 avdelningar blivit 1.
Och som slutkläm vill jag bara tillägga: Jag och Helena kan inte själva flytta berget, det måste vi göra tillsammans. Hur trötta och slitna och lessna på allt vi än är. Vi måste återta vår makt och profession och fortsätta vara den grupp som utvecklar vården.
För sjuksköterskan och patienten i framtiden...
/Duracell-Jeanette
Vi filade på det där brevet länge och väl. Första utkastet var en mindre roman, vi fick lov att sansa oss och försöka peka på några få problem som vi ansåg var högprioriterade. Som att få sitta på rast i lugn och ro, gå hem efter arbetsdagens slut och inte bli pådyvlade mer arbete än vi redan har. Nu har både undersköterskor, sjuksköterskor och medicinska sekreterare sagts upp och vi kommer garanterat att bli pådyvlade mer arbete.
Efter ca 4 utkast gick så Brevet ut per mail till alla inom förvaltningen. Vi tyckte det var viktigt att alla fick se vad vi tycker och vill, att höras och synas. Och vad är det för vits med att tycka och vilja något isolerat inom gruppen? Det var ju en del av problemet enligt oss. Sen är vi så himla duktiga att sitta o gnälla på varandra och när vi inte gnäller på varandra gnäller vi på andra. Det där med att skrida till handling verkar vara lika svårt som att få berget till Mohammed.
Det var här någonstans som Vårdförbundet hörde av sig. Först ut var Conny Carlsson, förbundsombudsman för avdelning Västernorrland. Det var starten på det kommande samarbetet som blev TA RAST-kampanjen. Och där är vi nu....
Dag 3 var vi ute och hälsade på några fler mottagningar. Vi hann prata med kollegor på ortopeden, onkologen/urologen, dialysen och Avd 24. Och vid dagens slut kunde vi konstatera att majoriteten utav oss har en skev definition på vad rast innebär. T ex att sitta och äta sin mat inne på avdelningens fikarum och ta ett telefonsamtal är inte rast. Det är inte heller rast att låta sig bli störd av annan kollega som känner sig tvungen att fråga/rapportera/meddela något just då. Kommer läkaren in med samma anledning är det inte heller rast. Sånt kallas för måltidsuppehåll. Rast innebär helt och hållet egen tid där du ska kunna gå ifrån avdelningen. De där 30-45 min är din privata tid.
Ja det var ett jäkla tjat, men uppenbarligen behöver vi påminnas om vad rast betyder. F ö måste jag bara få nämna ortopedens nya lokaler. Deras lunchrum/personalrum är exemplariskt! Och det ligger utanför avdelningen, märk väl. Jag vill passa på att gratulera dem till den nya avdelningen, där nu 2 avdelningar blivit 1.
Och som slutkläm vill jag bara tillägga: Jag och Helena kan inte själva flytta berget, det måste vi göra tillsammans. Hur trötta och slitna och lessna på allt vi än är. Vi måste återta vår makt och profession och fortsätta vara den grupp som utvecklar vården.
För sjuksköterskan och patienten i framtiden...
/Duracell-Jeanette
tisdag 4 maj 2010
Dag 2
Förutom att ha synts i tidningarna fick vi idag även rapport om att radio 106.6 tydligen haft ett inslag om vår kampanj. Publicitet är bra! Tidningar, radio, tv, webben - vi använder oss av allt för att nå ut och vi är tacksamma över de några som orkar lyssna och bry sig.
Idag var vi och hälsade på hos Avd 8 (kirurgen) och Kvinnokliniken. Däremellan sprang vi runt och gjorde oss synliga och hörda på alla mottagningar vi har på huset. Även om mottagningarna inte direkt har problem med att ta ut sina raster så vill vi ju ändå ha allt stöd vi kan få. Det är ju viktigt att hela huset (och samhället) vet vad som händer. Så när sköterskan från mottagningen ringer upp i ett ärende till avdelningen och får till svar att den sjuksköterska som är ansvarig är på rast kanske, kanske mottagningssköterska nöjer sig med det svaret och inte "tjatar" om hur viktigt just hennes ärende är och att hon absolut där och då måste prata med ansvarig sjuksköterska. Kanske kan vi skapa en större acceptans och respekt för varandras arbete och tid. Åt alla håll naturligtvis.
På Avd 8 och Kvinnokliniken kan vi sammanfatta två tydliga och besvärliga problem:
1. Verksamheten är uppbyggd på ett sådant sätta att man helt enkelt inte kan ta rast. Kommer patienter från ex akuten så kommer det, vem vill lämna en nyanländ patient på brits i korridoren? Och då får man kallt räkna med att patienten redan tillbringat åtskilliga timmar liggandes på samma brits på akuten. Ringer telefonen måste någon svara. Ringer patienter på klockan måste någon ta den ringningen, mm. Några rastavlösare finns inte.
2. Vi har något som heter flex. Men det finns ingen eller minimal möjlighet att flexa på morgonen eller vid skiftbörjan, däremot antas det att vi villigt ska flexa om vi inte kan gå hem när skiftet slut. Är inte det lite snedvridet? Om jag måste stanna kvar på jobbet på grund av arbetsbörda och på grund av patientsäkerheten då är det övertid från första minuten. Flex innebär att du stannar frivilligt. Vi ställer oss frågan vem som är vinnaren med ett flexavtal. Vi eller arbetsgivaren?
Vad kan vi då göra för att påpeka och visa på dessa problem? Jo, försök samla ihop er systrar, prata med varandra, kom överens om en strategi. Kom överens om att ni inte accepterar att fylla på flexen när ni missar luncher och jobbar över. Prata med er enhetschef, fråga hur denne tänkt sig lösa problemet, finns det någon plan? Och gör chefen varse om er inställning i frågan.
Fortsätt skriv avvikelser! Think outside the box, tänk patientsäkerhet! Har en hel dag gått åt pipan med försenade mediciner, missade/försenade undersökningar, uteblivna behandlingar, utebliven rast osv - skriv en avvikelse där dagen beskrivs och dess händelseförlopp. För anledningen till att det gått åt pipan är inte i regel att du som sjuksköterska gått och dragit benen efter dig och rent utav struntat i att göra dina sysslor, eller hur? Och prioritera. Skriv hellre avvikelsen och lämna isf städningen av medicinrummet, som ett exempel. Knotar någon kollega - fråga vad den tycker är viktigast? Patientsäkerheten eller att lådan med natriumklorid är fylld till bredden?
Vår turné fortsätter imorgon. Hoppas vi ses då och att just DU har tid att prata med oss!
//Duracell-Jeanette och Duracell-Helena
Idag var vi och hälsade på hos Avd 8 (kirurgen) och Kvinnokliniken. Däremellan sprang vi runt och gjorde oss synliga och hörda på alla mottagningar vi har på huset. Även om mottagningarna inte direkt har problem med att ta ut sina raster så vill vi ju ändå ha allt stöd vi kan få. Det är ju viktigt att hela huset (och samhället) vet vad som händer. Så när sköterskan från mottagningen ringer upp i ett ärende till avdelningen och får till svar att den sjuksköterska som är ansvarig är på rast kanske, kanske mottagningssköterska nöjer sig med det svaret och inte "tjatar" om hur viktigt just hennes ärende är och att hon absolut där och då måste prata med ansvarig sjuksköterska. Kanske kan vi skapa en större acceptans och respekt för varandras arbete och tid. Åt alla håll naturligtvis.
På Avd 8 och Kvinnokliniken kan vi sammanfatta två tydliga och besvärliga problem:
1. Verksamheten är uppbyggd på ett sådant sätta att man helt enkelt inte kan ta rast. Kommer patienter från ex akuten så kommer det, vem vill lämna en nyanländ patient på brits i korridoren? Och då får man kallt räkna med att patienten redan tillbringat åtskilliga timmar liggandes på samma brits på akuten. Ringer telefonen måste någon svara. Ringer patienter på klockan måste någon ta den ringningen, mm. Några rastavlösare finns inte.
2. Vi har något som heter flex. Men det finns ingen eller minimal möjlighet att flexa på morgonen eller vid skiftbörjan, däremot antas det att vi villigt ska flexa om vi inte kan gå hem när skiftet slut. Är inte det lite snedvridet? Om jag måste stanna kvar på jobbet på grund av arbetsbörda och på grund av patientsäkerheten då är det övertid från första minuten. Flex innebär att du stannar frivilligt. Vi ställer oss frågan vem som är vinnaren med ett flexavtal. Vi eller arbetsgivaren?
Vad kan vi då göra för att påpeka och visa på dessa problem? Jo, försök samla ihop er systrar, prata med varandra, kom överens om en strategi. Kom överens om att ni inte accepterar att fylla på flexen när ni missar luncher och jobbar över. Prata med er enhetschef, fråga hur denne tänkt sig lösa problemet, finns det någon plan? Och gör chefen varse om er inställning i frågan.
Fortsätt skriv avvikelser! Think outside the box, tänk patientsäkerhet! Har en hel dag gått åt pipan med försenade mediciner, missade/försenade undersökningar, uteblivna behandlingar, utebliven rast osv - skriv en avvikelse där dagen beskrivs och dess händelseförlopp. För anledningen till att det gått åt pipan är inte i regel att du som sjuksköterska gått och dragit benen efter dig och rent utav struntat i att göra dina sysslor, eller hur? Och prioritera. Skriv hellre avvikelsen och lämna isf städningen av medicinrummet, som ett exempel. Knotar någon kollega - fråga vad den tycker är viktigast? Patientsäkerheten eller att lådan med natriumklorid är fylld till bredden?
Vår turné fortsätter imorgon. Hoppas vi ses då och att just DU har tid att prata med oss!
//Duracell-Jeanette och Duracell-Helena
måndag 3 maj 2010
Webb TV
Vi hade Sundsvalls Tidning med oss idag under våra första timmar på Dag 1. En del av intervjun finns nu på deras webbTV:
http://st.nu/start/sundsvall/1.2000746-ingen-rast-ingen-ro
Tack kära kolleger på avd 15 som tog av sin redan pressade tid för samtala med oss och låta sig bli både intervjuade och plåtade! När vi gick därifrån kl 12.30 var det 2 sjuksköterskor på avdelningen som ännu inte hade fått varken morgon-fika eller lunch. Då hade de jobbat nonstop sedan kl 07.00 på morgonen.
Så är verkligheten.
//Duracell-Jeanette
http://st.nu/start/sundsvall/1.2000746-ingen-rast-ingen-ro
Tack kära kolleger på avd 15 som tog av sin redan pressade tid för samtala med oss och låta sig bli både intervjuade och plåtade! När vi gick därifrån kl 12.30 var det 2 sjuksköterskor på avdelningen som ännu inte hade fått varken morgon-fika eller lunch. Då hade de jobbat nonstop sedan kl 07.00 på morgonen.
Så är verkligheten.
//Duracell-Jeanette
Dag 1
Skulle flygbolagen tänka som landstingspolitikerna i Västernorrland skulle man nu i dessa dagar vara fullt upptagen med att sparka alla flygplanstekniker. För planet, det flyger ju ändå! Eller? Kanske ett tag, sen börjar det bli lite slitet, behöver lite nya delar, kör genom ett askmoln och krasch bam bom! Vill du sitta i det planet? Nä, precis vad vi tänkte. Inte vi heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)